Slag i magen…

Jag har alltid haft svårt för att prata om känslor, när livet känns tungt håller jag det inom mig. Att visa känslor är ännu svårare. Om jag inte lyckas gömma mig bakom min ”fasad” så flyr jag… isolerar mig från omvärlden tills jag är stark nog att hålla fasaden uppe igen. Inte ens mina närmaste vet hur jag egentligen mår, de vet inte hur jag har kämpat i alla år. De har inte sett mig, de har sett fasaden som jag har byggt upp.

Det finns några få personer som jag litar på, personer som förstår, men tyvärr finns det fler av de som inte förstår. Jag tror att man måste ha upplevt en hel del själv för att verkligen kunna förstå vad det handlar om. De som aldrig har upplevt depression, ångest, panikångest m.m och inte förstår vad det innebär för den drabbade, de bör söka kunskap innan de uttalar sig. Det kan annars bli fel, väldigt fel… att sparka på någon som redan ligger, det är fel!

Därför hoppas jag innerligt att kommentaren till mitt förra inlägg helt och hållet beror på okunskap, och att du egentligen menade väl, även om dina ord kändes som en spark i magen… du är ju ändå min pappa.

 

~ av orkarinteprata på 12 augusti, 2011.

6 svar to “Slag i magen…”

  1. Kära Marika
    Det var tråkigt att du såg inlägget på det sättet, men det är kanske en bit av din ”fasad” som ser det på det sättet. Det finns säkert också en bit inom dig som tänker annorlunda. Från min sida var det bara välment. Om du vill avsluta diskussionen så säg till, men jag måste ju få säga hur jag ser på saken.
    Jag tror inte på att människor föds med sociala problem, de byggs upp av olika händelser i livet tror jag. Likväl som man har sparat och buffrat upp alla dessa negativa tankar och känslor, så går det också att göra sig av med dem.
    I ditt fall har ditt liv präglats av rädsla för att inte räcka till, men jag förstår inte varför. Det måste finnas en eller flera orsaker i din ungdom som ligger bakom detta. Dåliga ”kompisar” kan vara en bidragande orsak.
    Om du bara visste hur många knepiga och rent av odugliga människor det finns i både låga och höga befattningar. De har tagit sig dit med både stor käft, armbågar och okunskap om sin egen kompetens.
    Du hör definitivt inte till den gruppen. Om du bara fick ett jobb så tror jag inte någon chef eller arbetsgivare skulle ha något negativt att säga om dig. Möjligtvis om du struntar i att gå till jobbet.

    Så den fasad du har byggt upp bygger helt på rädsla att inte räcka till. Jag vill påstå att en sådan fasad blir väldigt bräcklig och den skulle rasa ganska fort om du gjorde allvar med att ta itu med ditt liv. Du vet säkert mycket väl var problemen sitter och hur du skulle kunna komma ur dem. Ta en sak i taget i små steg. Faller du tillbaka någon gång så kravla dig upp och ta nya tag.
    Men backa för allt i världen inte och säg inte att det inte går. Gör du det så halkar du bara längre ned. Du måste göra detta själv för som sagt, ingen kan göra det åt dig hur gärna man än skulle vilja.
    Om en förändring i ditt liv skulle innebära att du kanske skulle gå på en eller annat mina eller tabbe, så vad gör det? Vem bryr sig? Är det någon som klagar så be den personen flyga och fara. Det är dig och din framtid det gäller. Alla kan förändra sin situation till det bättre, men det går inte utan att man jobbar på det.
    Och alla människor behöver ett socialt nätverk. Du sa att du inte längre hade några kompisar, men de kanske är utestängda av den fasad du byggt upp. Alla aktiviteter som du fortsättningsvis deltar i går ut på att riva ned fasaden och bygga upp ett nytt nätverk. Uteblir du från aktiviteterna så lägger du i stället på en sten på fasaden.

    Ovanstående skrivet fritt ur hjärtat och i all välmening. Ta vara på möjligheterna när någon ger dig en välment spark.
    Kram / Pappa

    • Jag vet inte vart jag ska börja, att förklara för någon som inte förstår/inte vill förstå är svårt.
      Enligt dina teorier så har jag varit sjukskriven större delen av mitt vuxna liv pga ”rädsla för att inte räcka till” och ”dåliga kompisar” i min ungdom. Tror du på fullaste allvar att läkare sjukskriver någon av den orsaken? För att bli sjukskriven av läkare under en längre period, och dessutom få sjukskrivningen godkänd av försäkringskassan, så krävs det att du är så gott som döende. Om du har följt nyheterna de senaste åren så borde du ha fått en liten inblick i hur det ser ut för sjuka människor i dagens samhälle.

      Sedan påstår du att jag ”säkert mycket väl vet var problemen sitter och hur jag skulle kunna komma ur dem.” Tro mig, ingen hade varit gladare än jag OM det nu var så! Även om det innebar att jag skulle tvingas kapa av ett ben, så hade jag tagit tag i problemet utan att blinka. Om du någon gång hade haft en djup depression eller upplevt ångest så hade du också insett hur förtvivlat man söker efter en utväg. Det finns en utväg som många väljer att ta…

      Du skriver också; ”backa för allt i världen inte och säg inte att det inte går” och ”Alla kan förändra sin situation till det bättre, men det går inte utan att man jobbar på det.”
      Jag har aldrig gett upp, jag kan inte ge upp, jag har en son att ta hand om. Jag kämpar varje dag för att förändra min situation till det bättre. Som jag skrev i ett tidigare inlägg, det handlar varken om lathet eller ovilja, vilket du tycks tro?

      Det kanske låter hemskt, men du känner inte mig. Jag var pappas flicka fram tills det att du och mamma skiljde er, jag hade inte ens kommit in i tonåren då. Efter det har du varit ganska frånvarande rent ut sagt, och jag har inte märkt av några försök från din sida till att vilja lära känna mig igen? Du skrev; ”Tänk om du kunde lova mig att totalt förändra dig, sätta upp lite mål och uppnå dem.” -Tänk om DU kunde lova mig att totalt förändra dig, lära känna din dotter och ditt barnbarn och acceptera oss som vi är…

      Även detta är skrivet fritt ur hjärtat och i all välmening.
      / Din dotter

  2. Marika,
    ”Jag ringde och lämnade återbud (i sömnen typ), sedan somnade jag om” Jag kan inte tolka dina ord på något annat sätt än att du föredrog sängen framför FAT-gruppen. För mig är inte detta att kämpa för att komma ur en taskig situation. Jag förstår mycket väl att man blir trött och deppig av att bara sitta instängd i en lägenhet. Det är väl det FAT-gruppen skall motverka.

    ”Jag har inget jobb, inga pengar, ingen partner, knappt några vänner.” Jag förstår mycket väl att man blir oerhört deprimerad av en sådan situation. Mot detta hjälper inte någon medicin, möjligen dämpar den depressionen. Men grundorsaken finns kvar, det är den som måste bearbetas.
    Se det som att du driver omkring i en båt utan åror. Det är en jäkligt taskig situation, men försök riv loss en bräda och paddla in mot säkrare vatten.

    Om jag i stället hållit med dig i alla dina synpunkter och bara tyckt synd om dig, vad hade det hjälpt dig? Det lindrar kanske i just det ögonblicket men grundproblemet finns fortfarande kvar. Eller kan du på fullaste allvar säga att din situation skulle förändras till det bättre med lite medlidande?

    Människor reagerar olika på en ”spark i baken”. En del tar tacksamt emot synpunkter medan andra bara blir förbannade och isolerar sig ännu mer. Jag hoppas att du tillhör den första kategorin.
    Apropå separationen när du var liten, så blev det min kris i livet. Jag hade fullt upp med att själv komma på rätt köl igen. Det tog några år, men jag kom ur den bland annat genom att byta jobb och flytta till Stockholm.
    Jag har väl alltid varit något av en ”ensamvarg” och det är väl därför som jag ogillar att ”våldgästa” folk, även mina egna barn.
    // Pappa

    • Ok, den här diskussionen tar för mycket energi för att jag ska orka fortsätta, men jag vill ändå klargöra ett par saker.

      Ja, jag föredrog sängen framför FAT-gruppen, men jag fick inte dåligt samvete av det. Det gör ont när folk tror att jag är lat och att jag saknar ambitioner. Jag har tvärtom problem med att jag är FÖR ambitiös och saknar ”nödbroms”, vilket har kört mig rakt in i väggen i 180 knyck alldeles för många gånger. Med tiden har jag dock lärt mig känna igen några varningstecken och vet då att jag måste stanna upp och tänka till lite extra. Den morgonen då jag fick ringa och lämna återbud var ett sådant tillfälle… jag prioriterade mitt välbefinnande.

      Jag blir inte trött och ”deppig” av att sitta instängd i min lägenhet, snarare tvärtom, det är här jag återhämtar mig. Det är världen utanför som gör mig trött.

      ”Jag har inget jobb, inga pengar, ingen partner, knappt några vänner.” Visst tär detta på mitt psykiska välbefinnande, men det är inte situationen i sig som är problemet. Min nuvarande livssituation är ett resultat av många års lidande.
      Jag har sedan tonåren haft återkommande depressioner med inslag av ångest och panikångest. Jag har upplevt djup depression och varit på gränsen till psykos, jag har svimmat av panikångest och jag har skadat mig själv pga ångest. Jag har träffat läkare, psykologer, kuratorer och terapeuter för att försöka ”komma tillrätta” med mina problem. Jag behöver maxdos av antidepressiv medicin för att över huvud taget fungera som människa och lugnande medicin i perioder för att orka leva.

      Jag vill inte ha ditt medlidande eller någon som tycker synd om mig, det är inte det jag är ute efter. Min tanke med bloggen är att jag kan dela med mig av mitt liv på ett sätt som fungerar för mig, jag begär inte att alla ska förstå. Jag vet att det inte är lätt att sätta sig in i en annan människas situation när man själv aldrig har upplevt något liknande, men jag önskar att fler visade intresse för att VILJA förstå och söka kunskap.

      Sedan vore det ju inte helt fel med en klapp på axeln när jag faktiskt gör framsteg. Att pressa mig eller ställa orimliga krav gör saken värre, jag måste få kämpa på i min egen takt. Det tar tid och ofta är framstegen så små att jag själv har svårt att se dem. Om ingen ger mig en klapp på axeln då, eller inte förstår att jag kämpar, då blir det ännu jobbigare att fortsätta framåt.

      Jag uppskattar att du tar dig tid att läsa och kommentera mina inlägg, även om din syn på saken inte stämmer överens med hur mitt liv faktiskt ser ut.

      Kram / M

  3. Marika,
    Jag tycker det är en god idé att fortsätta diskussionen för då kanske du kan förklara för mig lite bättre hur du tänker och hur jag kanske borde tänka.
    Jag ser dig som en fullt normal och frisk människa som av olika orsaker har det lite struligt. Vad som händer i huvudet på dig har jag ingen möjlighet att se.
    Det vore därför intressant om du berättade lite om dina besök hos psykologen. En psykolog är ju ingen läkare som botar fysiska krämpor utan de gör som jag försöker göra, fast med mer sofistikerade metoder. Deras uppgift är ju att få dig själv att inse vad som är fel och hur du skall komma ur din svåra situation. Det är alltså ditt eget arbete med dig själv som är huvudsyftet.
    Det är helt fel att tro, att det räcker att bara prata med en psykolog så kommer han eller hon att göra dig frisk. Det är du och bara du med hjälp av lite guidning som kan få dig att må bättre. Om du nu har mått så dåligt i så många år så är det mycket att bearbeta och du har en rejäl uppförsbacke at ta dig uppför innan du mår å bra som du vill.

    Se det som en stege som du måste klättra upp för. På marken står du just nu och stampar och där uppe är det livet du vill leva. Varje pinne på stegen är ett etappmål som måste avverkas. Med mycket vilja och djävlar anamma så skall det gå.
    För att förstå din situation lite bättre så skulle jag vilja att du beskriver varje pinne på stegen och vilka hinder som finns där. Då har vi en möjlighet att fortsätta diskussionen med dina förutsättningar som grund.
    Jag köper inte undanflykter som att diskussionen tar för mycket energi eller att du inte vill prata om det. Med de argumenten kan ju ingen människa i världen hjälpa dig.

    Du nämnde att det är ett fåtal människor som är dina vänner och som du litar på. Är de i samma situation som dig? Om det är så, varför inte peppa varandra och ta en allvarlig diskussion om hur ni skall ta er ur det här? Det är ju alltid lättare om två eller flera jobbar mot samma mål.
    Kram /Pappa

    • Jag uttryckte mig nog lite otydligt. Jag menar att jag inte orkar fortsätta den här diskussionen just nu, men gärna vid ett annat tillfälle när jag känner mig starkare. Jag har ”kraschat” nu under semestern pga olika omständigheter och behöver lägga den energi jag har på annat.

      Sedan vill jag också förtydliga att bloggen inte är ”ett rop på hjälp”. Jag har regelbunden kontakt med kunniga människor som hjälper och stöttar mig på vägen ”uppför den där stegen”.

      Kram / M

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: