Vad jobbar du med?

En vanlig fråga, som för de allra flesta är enkel att besvara, men inte för mig.

Jag har inte jobbat på många år, 10 år om jag räknar efter. Väldigt många himlar med ögonen när man berättar det, de drar nog den slutsatsen att jag är lat, saknar ambitioner eller att jag helt enkelt inte har tillräckligt högt IQ för att få ett jobb. I bland önskar jag att det var så, jag tror att livet hade varit lättare att leva då.

Jag har ju faktiskt haft jobb, flera stycken. Jag har jobbat i arkivet på medicinkliniken på sjukhuset, som kontorist på olika ställen, städare, barnskötare på tre olika dagis, lägerledare på 4H, lagerarbetare på Ericsson och ett ställe till, kanslist på BHC, caféansvarig på datorteket, ordermottagare på H&M, cafébiträde på Lulus, ekonomiassistent på Ekohallen, lönehandläggare på Viskafors kommundelskontor m.m. Tyvärr har så gott som alla anställningar slutat med en längre tids sjukskrivning. Läkarintygen har innehållit diagnoser som depression, ångest, panikångest, akut stressreaktion, utmattningssyndrom och social fobi. Efter första sjukskrivningen gick det ganska snabbt att återhämta sig, men efter andra och tredje blev det svårare och svårare att ta sig tillbaka till arbetslivet.

Jag har aldrig misskött ett arbete, snarare tvärtom, jag har gjort mer än vad som förväntas av mig. Jag har fått beröm för att jag är snabblärd, effektiv och noggrann. MEN… jag visste inte mina begränsningar. Jag visste inte då att sociala kontakter gör mig psykiskt trött, att stress gör mig sjuk eller att man inte MÅSTE ge 120% av sig själv för att bli accepterad. Jag visste inte att jag hade rätt att säga nej om det blev för mycket, eller att jag kunde kräva hjälp om det var för svårt.

Den riktiga ”kraschen” kom i samband med att C föddes. Jag hade förvarnat barnmorskan om mina återkommande depressioner, och att jag var rädd för att få en sk förlossningsdepression, men det var ingen som riktigt lyssnade på mig. Åren därefter blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. I stället för att njuta av att ha blivit mamma till en underbar liten son satt jag med konstant oro för att han skulle dö. Det var akuta sjukhusbesök och sjukhusvistelser, blodprover, blodtransfusion, medicinering, läkarbesök, undersökningar och ständigt oro. Jag satt vaken på nätterna för att kontrollera att C andades och att hjärtat slog som det skulle, jag hade tvångstankar om att C skulle sluta andas om jag somnade. I samma veva drabbades jag av gallstensanfall och tillbringade många nätter på akuten, tills en läkare äntligen skickade i väg mig för operation.

Att jag skulle behöva hjälp var det nog inte någon som tänkte på, det var ju C det handlade om. Jag kämpade på så gott jag kunde, med all ångest och stress inom mig, men det höll inte i längden. Tillslut gav både kroppen och hjärnan upp, jag blev helt apatisk och klarade varken av att tänka eller prata. Jag fick en skev verklighetsuppfattning och började skada mig själv. Jag minns att jag stod i badrummet och skar i handleden med en sax, min spegelbild hånskrattade åt mig. Jag hade också börjat få riktigt skrämmande panikångestattacker och klarade inte av att vistas ute bland folk. Den värsta panikångestattacken fick jag i samband med att T flyttade, då blev ångesten så stark att jag svimmade av den.

Åren därefter kämpade jag för att få hjälp, men det dröjde många år innan jag fick rätt hjälp. Jag har utvecklat fobi för läkare efter alla kontakter med stressade och okunniga sk stafettläkare på vårdcentralen. Av alla läkarbesök jag gjorde resulterade ca 90% i att jag mådde sämre när jag gick därifrån. Alltid nya läkare som satt med armarna i kors och ville veta vad det var för fel på mig, och alltid för stressade för att hinna lyssna på det jag försökte berätta. Lite ”ole dole doff” i FASS och recept på medicin, sedan var det tack och adjö. När man har varit nere i det där ”svarta avgrundshålet” under flera år så orkar man inte ta sig ur det utan hjälp, och när man ständigt måste kämpa för att få hjälp faller man bara längre och längre ner.

Min räddning kom när jag fick en remiss till ”kuben” och fick en samtalskontakt där. Det var hon som först ”såg igenom min fasad” och kunde hjälpa mig på min väg upp ur mörkret. Jag har fallit tillbaka ner flera gånger och varje gång har jag funderat på om det är värt att fortsätta kämpa, men då tänker jag på min son… och då kan jag inte ge upp.

Så i fortsättningen när någon ställer frågan; -vad jobbar du med? då ska jag svara; -jag jobbar med mig själv, jag försöker ta mig upp ur det där svarta avgrundshålet som jag har spenderat alldeles för många år i.

 

~ av orkarinteprata på 22 augusti, 2011.

2 svar to “Vad jobbar du med?”

  1. Jag gillar ditt nya ”jobb”!

  2. ” Jag jobbar med dig själv”. Det finns nog inget viktigare jobb än det o jag tror att alla borde ha det som åtminstone deltids/ extrajobb. Du är helt enkelt ”egen företagare” ;-). Starkt jobbat kära kusin du är på rätt väg..

    Kram från Sanna

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: