Relationer…

”Jag lever väldigt mycket vid sidan om samhället. Trivs med att vara själv… men hatar att känna mej ensam! Tycker om att ”titta in” och studera andra…men förstår inte riktigt hur de orkar hålla liv i alla sina olika roller! Inte heller hur det kan se så enkelt ut för vissa!”

Den här texten hittade jag i ett forum, den beskriver ganska bra hur jag känner.

Alltså, jag förstår ju att alla människor har upplevt problem med relationer någon gång i sitt liv, och att alla människor anpassar sig efter olika situationer hela tiden, men det verkar inte trötta ut andra som det gör med mig.

Jag har insett att jag har levt hela mitt liv som en kopia, i alla relationer, oavsett typ. Jag har aldrig känt mig riktigt delaktig, känslan av att vara utanför har hela tiden funnits där. Jag har försökt anpassa mig och ”kopierat” andra människor för att passa in. Detta innebär att jag har spelat flera olika roller, en roll för varje relation. Med tanke på alla relationer man har haft genom åren så är det inte konstigt att man tillslut blir trött på rollspelandet. Det är kärleksrelationer, familjerelationer, alla vänner man haft, arbetskollegor osv. Det kan också uppstå panikartade situationer när relationerna ”krockar” med varandra. Exempel på det kan vara om man går på stan med en vän, och träffar på en annan vän, då blir jag helt paralyserad och har inte en aning om hur jag ska vara.  Jag har också alltid haft svårt för att umgås med ex arbetskollegor utanför jobbet, de hör hemma på arbetsplatsen. Det känns bara fel och jobbigt att träffa dem någon annanstans.

Att umgås med flera personer samtidigt är också väldigt jobbigt. Jag hittar liksom inte ”min plats” i gruppen och upplever ofta att de har någon slags samhörighet som jag inte är med i. Jag har fullt upp med att läsa av de andra personerna och har svårt att ”ta in allt” när flera personer deltar i en konversation. Om det är personer jag känner väl så lyckas jag i bland delta i konversationer, men det tar på krafterna. Det syns kanske inte på mig, men på insidan är det oftast kaos. Jag måste analysera allt jag ”tar in” och orden som ska ut. Dessutom distraheras jag lätt av allt som sker runt omkring, ljud, rörelse m.m. Det tar ofta lång tid innan min hjärna har bearbetat allt så att det kan komma ut i ord.

Att leva som en kopia håller inte i längden, det är väl därför jag har dragit mig undan mer och mer för varje år. De få vänner jag har kvar är de som jag känner mig trygg med, vänskapsrelationer där jag känner mig accepterad precis som jag är. Med dem är jag ingen ”kopia” utan försöker vara mig själv… även om jag inte riktigt vet vem jag är.

I FAT-gruppen är det ett av mina större mål, att klara av att vara mig själv. Vad tycker JAG, vad vill JAG, vad känner JAG? Det är ett tufft jobb när man har levt 36 år som en kopia. Sedan är det ju en sak att lyckas uppnå det målet i FAT-gruppen… att lyckas uppnå samma mål i ”det riktiga livet” är ett mycket större projekt.

~ av orkarinteprata på 27 augusti, 2011.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: