Livet är underbart…

… önskar jag att jag kunde skriva, men just nu känns det så långt i från underbart som man kan komma.

Jag har varit på försörjningsenheten (socialen) i dag. Den ersättningen jag får från försäkringskassan räcker ju inte ens till att betala hyran så jag har varit tvungen att kontakta dem. Under flera veckors tid har jag vänt ut och in på mig själv för att fixa fram kopior på hela mitt liv, det enda dem inte ville ha var kopior på mitt använda skithuspapper. Jag har tvingat fram energi, som egentligen har behövts till mer basala behov, för att få ansökan om ekonomiskt bistånd fullständig. Men det tog inte slut där, i dag på mötet fick jag muntligt redogöra för allt som jag lämnat kopior på… plus att jag var tvungen att förklara vad jag har gjort sedan gymnasiet fram tills nu. Jag var faktiskt tvungen att fråga på vilket sätt det var relevant för min ansökan att veta vad jag gjorde för över 15 år sedan, men jag fick inget bra svar på den frågan.

Resultatet av flera veckors kämpande med ansökan blev… ett rejält slag i magen! Enligt socialen har vi pengar så vi klarar oss, eller rättare sagt, min son har pengar så vi klarar oss. Jag och hans pappa öppnade ett sparkonto åt honom när han var liten där vi har satt in 100:- var varje månad, hälften av dessa pengar anses nu vara tillgångar som vi ska leva på. När jag påpekade att sonens pappa aldrig kommer att godkänna ett uttag av mig så svarade hon att; -”då stämmer vi honom”!

Undrar just hur glad sonens pappa blir när jag meddelar honom detta. Det tar emot ända in i ryggmärgen för mig också, det är ju SONENS pengar, men jag verkar inte ha något val.

Jag trodde att jag var stark nog att klara av det här mötet, jag var ju väl förberedd, men jag hade på något sätt förträngt hur duktiga dem är på att köra över människor. Det kändes ju lagom kul att jag har lusläst socialstyrelsens ”handbok för ekonomiskt bistånd” på 252 sidor helt i onödan. Jag måste ha drabbats av akut dyslexi eller något eftersom att ingenting av det jag hade läst stämde, eller så skiter dem fullständigt i socialstyrelsen och kör sina egna regler.

All stress och ångest jag har haft i kroppen den senaste tiden har gjort att mina axlar numer sitter monterade uppe vid öronen, det känns så i alla fall. Ungefär i samma stund som jag fick informationen att sonens sparkonto anses vara tillgångar, så domnade min högra arm bort… måste försöka komma i håg att göra regelbundna avslappningsövningar.

 

~ av orkarinteprata på 20 september, 2011.

2 svar to “Livet är underbart…”

  1. Det är förjävligt att du ska behöva ta din sons sparpengar!
    Kan förstå att det hade varit en sak om du överfört stora tillgångar till hans konto för att du skulle kunna ”tjäna” på att leva på soc.(vilka som nu skulle tjäna på detta…)

    Finns det ingen möjlighet att ändra kontot så du inte står på det? Dvs. att bara pojken pappa har tillgång till kontot?
    På detta vis kan de ju inte kräva honom på pengar…
    Bara en fundering.

    • Tack för din kommentar!
      Jaa du, det skulle nog ha fungerat om jag tänkte på det INNAN jag ansökte om bidrag… men då hade jag inte en tanke på att hans sparkonto skulle anses vara tillgångar. Jag hade även ett sparkonto där jag under en längre tid sparat pengar för att kunna betala min restskatt nu i november, 4500:- hostar man ju inte upp på en kvart liksom. Jag tog snabbt ut dessa pengar och betalade restskatten, men det fick jag inte heller lov att göra enligt soc. De 4500:- kommer också att räknas med som tillgångar, även om de inte finns kvar på kontot… suck! Det lönar sig tydligen inte att vara ärlig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: