Jag är en allt eller inget-person…

… bränner stubinen i båda ändarna och blir alltid lika förvånad när det exploderar.

Det känns som att jag är tillbaka på ”ruta ett” igen. Efter sommarens kraschlandning har jag inte lyckats ta mig till rehabiliteringen i FAT-gruppen mer än tre gånger. (FAT-gruppen=förberedande arbetsträning i grupp.) Jag känner mig som en robot med systemfel. Om man programmerar in för mycket så blir systemet överbelastat och kraschar. Den senaste gången jag lyckades ta mig till FAT-gruppen så märktes det väldigt tydligt, första timmen gick bra, sedan började systemet stänga ner den ena funktionen efter den andra. Efter tre timmar i gruppen kunde jag knappt ta mig ut till bilen på parkeringen. Efter en sådan ”krasch” behöver jag isolera mig från omvärlden, göra en slags defragmentering av hjärnan och ladda batterierna.

Nu är det ju inte bara FAT-gruppen som gör systemet överbelastat, även vardagliga bestyr känns övermäktiga. Jag vill bara försvinna in i min egna lilla värld tills min hjärna börjar fungera igen.

I går hade jag ett möte med min handledare i FAT-gruppen, vi pratade om hur hon kan hjälpa mig och hur vi ska lägga upp min rehabilitering i fortsättningen. Hon var lite orolig att jag hade ”bränt stubinen i båda ändarna” i gruppen före semesteruppehållet. Hon vet ju att jag har svårt att bromsa mig själv när jag väl kommer i gång, och att jag ignorerar alla varningssignaler bara för att jag VILL så mycket. Det var ju precis det som jag skulle jobba med i gruppen, att försöka hitta en nivå som fungerar och stanna upp och lyssna på ev varningssignaler… INTE köra mig själv in i väggen igen!

Min handledare föreslog att när jag känner att jag orkar så ska jag delta i gruppen en dag i veckan i stället för tre, och då ha EN bestämd uppgift. Jag ska testa det ett tag och se hur det fungerar, sedan kan jag öka på tiden när jag mår lite bättre.

 

~ av orkarinteprata på 28 september, 2011.

3 svar to “Jag är en allt eller inget-person…”

  1. Wow, känner igen det där när ”systemet stängs ner”. Det går inte att stoppa, man faller ihop som en robot utan batteri.
    Men jag har ett råd till dig, fast du inte bett om det.. ;.)

    Du ska gå till rehabiliteringen även dagar du är risig som ett utsketet katrinplommon. Det ska observeras, antecknas, dokumenteras, för ser ingen myndighetsperson det kan de inte förstå. Tyvärr.

    PS: Har länkat till din blogg från min. Är redan impad, efter bara ha läst ett par inlägg. Jag tror verkligen att du kommer att kunna bearbeta saker och må bättre.
    Kram Victoria

  2. […] ett inlägg om att inte orka gå på rehabiliteringen på bloggen orkarinteprata. Tycker den bloggen är väldigt bra, rätt upp och ner hur det kan […]

  3. Hittade hit genom tourettebloggen.se och jag ångrar inte ett dugg att jag klickade på länken, snarare tvärtom. Har adhd som huvuddiagnos sedan 2006 och har det problematiskt att genomföra livet i jämn nivå. Trodde att det bara fanns jag och kanske några till som hade den inställningen, men just ja, har ju adhd-skiten vilket gör att jag bara ser till mig själv. Älskar det jag läst hittils framför allt det där om tvätten. DÄR känner jag igen mig direkt, he he he.
    Jag kommer länka till dig och hoppas att du gör detsamma när du läst i min blogg. Ha det bäst!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: