Ingen effekt än…

•23 april, 2012 • 2 kommentarer

Nu har jag ätit concerta i en vecka och varit på uppföljningssamtal med sköterskan på neuro. Eftersom jag inte fått någon direkt effekt av medicinen än så hoppas jag att jag får höja dosen snart. Blodtrycket och pulsen såg bra ut så sköterskan skulle kolla med läkaren om det är ok att höja dosen nu i veckan. Om man känner av mycket biverkningar kanske man tar det lite lugnare med dosökningen, men jag har inte känt av någonting än så länge.
Det kan ta ett tag att hitta rätt dos och det är inte alla som klarar av den här typen av medicin, därför går man på regelbundna kontroller hos sköterskan i början.

Annonser

Varningssignaler…

•19 april, 2012 • 2 kommentarer

Att det ska vara så förbaskat svårt att göra saker ”lagom” mycket eller i ett ”lagom” tempo. Nu har jag gått i FAT-gruppen i snart två månader, målet har varit detsamma som förra gången, att försöka hitta en nivå som fungerar utan att jag bränner ut mig. Jag VET att jag behöver pausa, jag VET att jag måste fokusera på en uppgift i taget och jag VET att jag inte ska ta ansvar för ALLT själv… men att få detta till att fungera i praktiken är f–n inte lätt!

Många tycker säkert att det låter helknäppt… hur kan man bränna ut sig när man bara jobbar/arbetstränar tre halvdagar i veckan? Jag har också funderat över detta en hel del, känt mig totalt värdelös för att jag inte klarar av någonting. Tyvärr är det ju så att man blir känsligare och känsligare för varje gång man ”kraschar”. Jag har klarat av att jobba heltid en gång i tiden, men jag har kört mig själv in i väggen i 120 knyck så många gånger att jag slutat räkna, så nu krävs det alltså inte speciellt mycket för att jag ska bränna ut mig.

Jag försöker naturligtvis undvika att ”krascha”, men jag har inte lyckats ”stanna upp” och se varningssignalerna i tid. Nu försöker jag verkligen stanna upp en stund varje dag och reflektera över dagens händelser, känslor, tankar, reaktioner m.m så att jag upptäcker ev varningssignaler i tid.

De senaste två veckorna har jag vid flera tillfällen upplevt att ”hjärnkontoret” stänger av, jag kan vara mitt uppe i någonting och helt plötsligt har jag inte en aning om vad jag sysslar med eller hur jag ska fortsätta. Jag är visserligen van vid att känna mig allmänt förvirrad, men dessa ”blackouter” brukar jag inte få. Jag känner igen detta sedan tidigare och vet nu att det är ett tydligt tecken på att jag har passerat gränsen för vad jag klarar av. Jag tog upp detta med min handledare i gruppen i dag och vi pratade lite om hur vi kan lägga upp arbetet framöver. För det första behöver jag en tydlig struktur över vem som gör vad varje dag i gruppen, annars tar jag automatiskt över ansvaret för ALLT. Jag behöver även påminnas om att fokusera på en sak i taget och att pausa ofta.

Jag hoppas verkligen att jag även i fortsättningen lyckas upptäcka dessa varningssignaler i tid så jag slipper krascha igen.

Äntligen…

•18 april, 2012 • 3 kommentarer

I dag har jag varit på möte med läkaren, psykologen och socionomen på BUP för att få reda på resultatet av sonens utredning. Jag fick gå ensam eftersom hans pappa inte kunde komma i från jobbet.

Mötet gick väldigt bra och resultatet av utredningen blev precis som jag misstänkt… ADHD med starka drag av asperger. Kan undra vem han brås på? 😉

Både läkaren och psykologen sa att han är en väldigt speciell kille som man lätt kommer i håg när man träffat honom. De sa att han är otroligt begåvad och kreativ… vilket jag redan visste, men det är alltid kul att höra. 🙂

Det känns otroligt skönt att ÄNTLIGEN få detta ”på papper”, det blir förhoppningsvis lättare att få hjälp, stöd och förståelse.

Eftersom att jag har förklarat för sonen att jag själv har ADHD, och vad det innebär, så var det inte jobbigt att berätta för honom att han också har det. Han har till och med frågat mig tidigare om han också har ADHD. Hans reaktion var väldigt positiv, jag tror att det är en lättnad för honom också.

Nu ska BUP kontakta skolan och anordna ett möte med sonens lärare, specialpedagog, rektorn och den som blir hans nya lärare till hösten. Alla ska informeras om resultatet av utredningen så att rätt hjälp och stöd kan ges.

Jisses…!

•16 april, 2012 • Kommentera

Jag skrattade lite nervöst för mig själv här hemma när jag plockade ut bipacksedeln till concertan… den är en meter lång och 40 cm bred! (ja, jag mätte den).

Att hjärtinfarkt, plötslig död och självmordsförsök står under ”mycket sällsynta” biverkningar får man ju försöka ta med en nypa salt… men under ”vanliga” biverkningar står det; förändringar i humör, humörsvängningar eller personlighetsförändringar (?). Ja ja, ni får väl hojta till om jag beter mig alldeles för konstigt framöver. 😉

Firar med Mc Donalds…

•16 april, 2012 • 1 kommentar

Läkarbesöket gick bra. Läkaren var en lite äldre herre med utländskt påbrå, men han pratade lagom långsamt och tydligt så att man förstod vad han sa. Han var väl insatt i mina svårigheter och det märktes att han hade tagit sig tid att läsa igenom min journal. Det kändes som att en stor tung sten släppte från mitt bröst när jag insåg att den här läkaren faktiskt ”talade mitt språk”… han lyssnade och förstod mig.

Efter läkarbesöket blev jag helt plötsligt vrålhungrig och insåg att jag har glömt att äta i dag… så nu har jag ”firat” på Mc Donalds. 🙂

Nu ska jag åka till apoteket och hämta ut concerta. I morgon börjar jag med en låg dos och ser hur det fungerar. Jag kommer att träffa en sköterska framöver för att hålla koll på blodprover och blodtryck. Jag hoppas hoppas HOPPAS att den här medicinen kan hjälpa mig. Det är ju inget mirakelpiller som tar bort alla problem, men medicinen kanske kan hjälpa mig att hantera problemen.

Ångest…

•16 april, 2012 • Kommentera

Sitter och väntar utanför neuro nu, jag ska träffa läkaren kl 15. Jag har ont i magen och svårt att andas pga ångest. Jag har ju fruktansvärd läkarfobi efter alla misslyckade läkarbesök genom åren. Usch… jag hoppas att det är en förstående läkare… och att jag förstår honom.

Läget…

•14 april, 2012 • Kommentera

Jag har inte orkat skriva något inlägg på ett tag nu, hjärnan har haft fullt upp med annat. Jag har börjat i FAT-gruppen igen 3 dagar i veckan och det tar på krafterna. På måndag ska jag äntligen träffa läkaren på neuro och förhoppningsvis diskutera medicinering, jag hoppas VERKLIGEN att det inte drar ut på tiden mer nu.

Klistrar in en liten länk till ett inlägg som berörde mig... det handlar inte om funktionshinder utan om något annat som får väldigt många att må dåligt.