Att tvingas sitta still…

•8 februari, 2012 • 2 kommentarer

Jag var på en föreläsning i går… eller ja, en halv i alla fall. Det är ju inte någon favoritsysselsättning direkt att gå på föreläsningar, men just den här verkade så intressant att jag gav den en chans. Det var autism – och aspergerföreningen som anordnade detta och Lotta Abrahamsson, som själv har både ADHD och asperger, föreläste under temat ”bemötande”.

Jag vet ju att jag har svårt att fokusera när det blir för mycket intryck, därför valde jag att sätta mig längst fram i lokalen. Min tanke med det var att då slapp jag SE alla andra människor, jag är inte rädd för människor, men dem stör mig. Jag upptäckte också ganska snart att jag inte ens kunde titta på Lotta när hon föreläste utan var tvungen att titta ner i golvet för att höra vad hon egentligen sa. Jag lyckades fokusera på föreläsningen i ca en kvart… sedan gav min hjärna upp. Jag blev så fruktansvärt rastlös och det var helt omöjligt att sitta still. Jag måste sträcka på mig, vrida på händerna, ändra sittställning, mina ben rycker/vibrerar… GAAAH!!! Det är svårt att beskriva känslan för någon som inte vet vad jag pratar om. Det är totalt kaos i hjärnan och jag plågas verkligen av rastlösheten.

Helt plötsligt får JAG all fokus på mig då jag har stört föreläsaren med mina ”benryckningar”… som hon sa; -Jag hör det där hela tiden och blir störd av det… jag har ju ADHD också. :-/

Efter det var det kört… där satt jag (skamsen över att ha ”stört” föreläsaren) och försökte klura ut hur jag skulle överleva resten av föreläsningen. ”Jag måste sitta stilla – jag måste sitta stilla – jag MÅSTE sitta stilla”… jag upprepade mitt mantra tyst för mig själv och kände hur paniken växte inombords.

Efter lite drygt en timme var det paus… då gav jag upp och åkte hem. Lotta Abrahamsson är säkert en jätteduktig föreläsare, men för mig blev det bara too much…

Jag har fortfarande inte återhämtat mig helt och hållet, jag blir totalt dränerad på energi efter sånt här.

Trött på att vara trött…

•31 januari, 2012 • 2 kommentarer

Jag har precis druckit dagens andra mugg kaffe i hopp om att hjärnan ska klarna och kroppen vakna. Det hjälpte inte med kaffe i går… och inte i förrgår… det har faktiskt aldrig blivit bättre med kaffe… men jag är envis och fortsätter hoppas. :-\

Ligger nu nerbäddad i soffan, är för trött för att sitta upp. Det är inte en
trötthet som gör att jag somnar, hjärnan går fortfarande på högvarv, det är bara kroppen som känns helt förlamad. Jag känner hur rastlösheten kommer krypande… så mycket jag vill göra… borde göra… måste göra… men med kaos i hjärnan och kroppen förlamad av trötthet bygger jag bara på min inre frustration.

Om du har tid-lust-ork…

•19 januari, 2012 • Kommentera

… ta då en titt på dessa länkar:

Overload…

ADHD i bilder…

Min insikt av ADHD…

 

 

Testar från mobilen…

•13 januari, 2012 • Kommentera

Sååå fruktansvärt trött i dag… när nu solen äntligen tittar fram så borde man väl känna sig lite piggare? Vill ju ta en långpromenad med hunden… men det finns ingen ork. Suck!

Jag har fått en förklaring…

•21 december, 2011 • 1 kommentar

För er som inte visste… jag har nyligen genomgått en fullständig neuropsykiatrisk utredning. Jag har vänt ut och in på mig själv och varenda millimeter av mitt psyke har analyserats. Jag har gjort alla möjliga tester och min mamma har intervjuats  för att svara på frågor om min barndom m.m.  Ett team av kunniga människor har hittat pusselbitarna som förklarar mitt trasiga liv… äntligen!

Det blev en klar ADHD-diagnos med starka drag av asperger och lite tvångsbeteende. De ville inte sätta en asperger-diagnos i dagsläget, tydligen vill de kolla hur jag reagerar på ADHD-medicineringen först och sedan ta ställning till en ev. diagnos. Den biten är alltså inte riktigt avslutad än eftersom jag påverkas såpass mycket av mina svårigheter men de är osäkra på om jag uppfyller alla kriterier för en diagnos.

Diagnoserna i sig är inte det viktigaste för mig… det viktigaste är att jag äntligen får RÄTT hjälp! När man själv (och andra) får insikt i HUR man fungerar så hoppas jag att ”livspusslet” blir lättare att lägga.

Mina depressioner och all ångest jag har haft är alltså ett resultat av obehandlade/odiagnostiserade neuropsykiatriska funktionshinder. Jag är varken dum, lat eller oambitiös… det har jag minsann papper på nu. 😉

För dig som är intresserad, det finns många bra sidor på internet, tex här Attention.

Eller titta/lyssna på föreläsningar:

http://vimeo.com/15753450

http://urplay.se/163441

http://urplay.se/163442

http://urplay.se/163443

Jag är en allt eller inget-person…

•28 september, 2011 • 3 kommentarer

… bränner stubinen i båda ändarna och blir alltid lika förvånad när det exploderar.

Det känns som att jag är tillbaka på ”ruta ett” igen. Efter sommarens kraschlandning har jag inte lyckats ta mig till rehabiliteringen i FAT-gruppen mer än tre gånger. (FAT-gruppen=förberedande arbetsträning i grupp.) Jag känner mig som en robot med systemfel. Om man programmerar in för mycket så blir systemet överbelastat och kraschar. Den senaste gången jag lyckades ta mig till FAT-gruppen så märktes det väldigt tydligt, första timmen gick bra, sedan började systemet stänga ner den ena funktionen efter den andra. Efter tre timmar i gruppen kunde jag knappt ta mig ut till bilen på parkeringen. Efter en sådan ”krasch” behöver jag isolera mig från omvärlden, göra en slags defragmentering av hjärnan och ladda batterierna.

Nu är det ju inte bara FAT-gruppen som gör systemet överbelastat, även vardagliga bestyr känns övermäktiga. Jag vill bara försvinna in i min egna lilla värld tills min hjärna börjar fungera igen.

I går hade jag ett möte med min handledare i FAT-gruppen, vi pratade om hur hon kan hjälpa mig och hur vi ska lägga upp min rehabilitering i fortsättningen. Hon var lite orolig att jag hade ”bränt stubinen i båda ändarna” i gruppen före semesteruppehållet. Hon vet ju att jag har svårt att bromsa mig själv när jag väl kommer i gång, och att jag ignorerar alla varningssignaler bara för att jag VILL så mycket. Det var ju precis det som jag skulle jobba med i gruppen, att försöka hitta en nivå som fungerar och stanna upp och lyssna på ev varningssignaler… INTE köra mig själv in i väggen igen!

Min handledare föreslog att när jag känner att jag orkar så ska jag delta i gruppen en dag i veckan i stället för tre, och då ha EN bestämd uppgift. Jag ska testa det ett tag och se hur det fungerar, sedan kan jag öka på tiden när jag mår lite bättre.

 

Livet är underbart…

•20 september, 2011 • 2 kommentarer

… önskar jag att jag kunde skriva, men just nu känns det så långt i från underbart som man kan komma.

Jag har varit på försörjningsenheten (socialen) i dag. Den ersättningen jag får från försäkringskassan räcker ju inte ens till att betala hyran så jag har varit tvungen att kontakta dem. Under flera veckors tid har jag vänt ut och in på mig själv för att fixa fram kopior på hela mitt liv, det enda dem inte ville ha var kopior på mitt använda skithuspapper. Jag har tvingat fram energi, som egentligen har behövts till mer basala behov, för att få ansökan om ekonomiskt bistånd fullständig. Men det tog inte slut där, i dag på mötet fick jag muntligt redogöra för allt som jag lämnat kopior på… plus att jag var tvungen att förklara vad jag har gjort sedan gymnasiet fram tills nu. Jag var faktiskt tvungen att fråga på vilket sätt det var relevant för min ansökan att veta vad jag gjorde för över 15 år sedan, men jag fick inget bra svar på den frågan.

Resultatet av flera veckors kämpande med ansökan blev… ett rejält slag i magen! Enligt socialen har vi pengar så vi klarar oss, eller rättare sagt, min son har pengar så vi klarar oss. Jag och hans pappa öppnade ett sparkonto åt honom när han var liten där vi har satt in 100:- var varje månad, hälften av dessa pengar anses nu vara tillgångar som vi ska leva på. När jag påpekade att sonens pappa aldrig kommer att godkänna ett uttag av mig så svarade hon att; -”då stämmer vi honom”!

Undrar just hur glad sonens pappa blir när jag meddelar honom detta. Det tar emot ända in i ryggmärgen för mig också, det är ju SONENS pengar, men jag verkar inte ha något val.

Jag trodde att jag var stark nog att klara av det här mötet, jag var ju väl förberedd, men jag hade på något sätt förträngt hur duktiga dem är på att köra över människor. Det kändes ju lagom kul att jag har lusläst socialstyrelsens ”handbok för ekonomiskt bistånd” på 252 sidor helt i onödan. Jag måste ha drabbats av akut dyslexi eller något eftersom att ingenting av det jag hade läst stämde, eller så skiter dem fullständigt i socialstyrelsen och kör sina egna regler.

All stress och ångest jag har haft i kroppen den senaste tiden har gjort att mina axlar numer sitter monterade uppe vid öronen, det känns så i alla fall. Ungefär i samma stund som jag fick informationen att sonens sparkonto anses vara tillgångar, så domnade min högra arm bort… måste försöka komma i håg att göra regelbundna avslappningsövningar.

 

Missade sömntåget…

•6 september, 2011 • Kommentera

… i kväll också.

Jag förstår inte varför det är så svårt för mig att varva ner på kvällen. Det känns ofta som att min ”dag” börjar klockan nio på kvällen, oavsett vilken tid jag kliver ur sängen på morgonen. (Eller varför ordet ”oavsett” fastnar i skallen på mig och upprepas så många gånger att jag tillslut blir osäker på vad det egentligen betyder och måste googla på dess betydelse.)

Klockan är nu 02:10 och jag borde väl sova… men min hjärna vill inte.

Det har börjat susa i skallen på mig också, mer än vanligt alltså. 😉 Det måste vara en biverkning av medicinen för det började när jag ökade dosen. Jag har ett konstant susande ljud i öronen, det är precis som att jag HÖR min puls i huvudet. Jag har inte så ont av det dagtid, men när jag lägger mig ner och ska försöka sova är det fruktansvärt störande!

I går testade jag en ny grej när jag låg och försökte somna, jag räknade får! Eller ja… jag kom egentligen bara till får nummer ett. Jag körde liksom fast där med får nummer ett. Skulle det vara ett vitt eller svart får? Skulle fåret springa, gå eller hoppa över något? I vilken slags miljö skulle fåret vara? Varifrån kom fåret och vart skulle det? Nej usch va rörigt! Räkna får är inget för mig.

John Blund… var är du?

 

 

 

Jobbigt…

•2 september, 2011 • Kommentera

Det borde vara skönt när folk erbjuder sin hjälp… eller? Jag har ju alltid haft svårt för att be om hjälp, så när den erbjuds borde det ju kännas bra.

Jag har funderat en hel del på varför det är så svårt för mig att be om hjälp, eller ta emot hjälp. Jag har insett att ett av mina problem är att jag har ett otroligt stort kontrollbehov och kan inte ”släppa i från mig” vad som helst hur som helst. Även om jag litar på personen som ska hjälpa mig så är det känslan av att inte ha kontroll som är jobbig.

Ett annat problem är att jag alltid har haft ett otroligt stort behov av att vara (och känna mig) självständig. Tex om någon erbjuder sig att tvätta mina fönster… det känns inte alls bra, för jag KAN ju faktiskt tvätta mina fönster själv… men jag måste prioritera andra saker hela tiden så det blir aldrig gjort. Jag vill inte heller belasta mina närstående med sådant som jag borde klara av själv.

Sedan är det faktiskt så att jag ofta missar att det alternativet finns… att be om hjälp alltså. Det får jag ofta höra i efterhand, att jag skulle ha bett om hjälp, och då står jag där som ett fån och inser att det alternativet fanns.

Innerst inne så vet jag att jag behöver hjälp med väldigt mycket för att orka med livet… jag måste bara hitta en lösning på HUR jag ska kunna ta emot hjälp utan att må dåligt av det.

 

 

 

Relationer…

•27 augusti, 2011 • Kommentera

”Jag lever väldigt mycket vid sidan om samhället. Trivs med att vara själv… men hatar att känna mej ensam! Tycker om att ”titta in” och studera andra…men förstår inte riktigt hur de orkar hålla liv i alla sina olika roller! Inte heller hur det kan se så enkelt ut för vissa!”

Den här texten hittade jag i ett forum, den beskriver ganska bra hur jag känner.

Alltså, jag förstår ju att alla människor har upplevt problem med relationer någon gång i sitt liv, och att alla människor anpassar sig efter olika situationer hela tiden, men det verkar inte trötta ut andra som det gör med mig.

Jag har insett att jag har levt hela mitt liv som en kopia, i alla relationer, oavsett typ. Jag har aldrig känt mig riktigt delaktig, känslan av att vara utanför har hela tiden funnits där. Jag har försökt anpassa mig och ”kopierat” andra människor för att passa in. Detta innebär att jag har spelat flera olika roller, en roll för varje relation. Med tanke på alla relationer man har haft genom åren så är det inte konstigt att man tillslut blir trött på rollspelandet. Det är kärleksrelationer, familjerelationer, alla vänner man haft, arbetskollegor osv. Det kan också uppstå panikartade situationer när relationerna ”krockar” med varandra. Exempel på det kan vara om man går på stan med en vän, och träffar på en annan vän, då blir jag helt paralyserad och har inte en aning om hur jag ska vara.  Jag har också alltid haft svårt för att umgås med ex arbetskollegor utanför jobbet, de hör hemma på arbetsplatsen. Det känns bara fel och jobbigt att träffa dem någon annanstans.

Att umgås med flera personer samtidigt är också väldigt jobbigt. Jag hittar liksom inte ”min plats” i gruppen och upplever ofta att de har någon slags samhörighet som jag inte är med i. Jag har fullt upp med att läsa av de andra personerna och har svårt att ”ta in allt” när flera personer deltar i en konversation. Om det är personer jag känner väl så lyckas jag i bland delta i konversationer, men det tar på krafterna. Det syns kanske inte på mig, men på insidan är det oftast kaos. Jag måste analysera allt jag ”tar in” och orden som ska ut. Dessutom distraheras jag lätt av allt som sker runt omkring, ljud, rörelse m.m. Det tar ofta lång tid innan min hjärna har bearbetat allt så att det kan komma ut i ord.

Att leva som en kopia håller inte i längden, det är väl därför jag har dragit mig undan mer och mer för varje år. De få vänner jag har kvar är de som jag känner mig trygg med, vänskapsrelationer där jag känner mig accepterad precis som jag är. Med dem är jag ingen ”kopia” utan försöker vara mig själv… även om jag inte riktigt vet vem jag är.

I FAT-gruppen är det ett av mina större mål, att klara av att vara mig själv. Vad tycker JAG, vad vill JAG, vad känner JAG? Det är ett tufft jobb när man har levt 36 år som en kopia. Sedan är det ju en sak att lyckas uppnå det målet i FAT-gruppen… att lyckas uppnå samma mål i ”det riktiga livet” är ett mycket större projekt.