Urk…

•26 augusti, 2011 • Kommentera

Jag hade glömt/förträngt hur jobbigt det är med medicinupptrappning/nedtrappning. I dag är jag inne på tredje dagen med ökad dos av Cipralex, men funderar starkt på om jag ska vänta med upptrappningen tills jag är barnledig. Jag är yr, sjukt trött, har huvudvärk och mår konstant illa… som en j-vligt hård baksmälla typ, fast utan det ”roliga” kvällen innan. I förmiddags mådde jag hyfsat, men efter det blev jag liggandes i soffan och mådde pyton. Nu ska jag försöka ha lite fredagsmys med sonen och hoppas på att resten av kvällen/natten blir lite bättre.

Lite bättre sömn i natt…

•25 augusti, 2011 • 2 kommentarer

I går kom C hem igen, de första dagarna i skolan efter semestern verkar ha gått bra. Det var bara i går det hade ”strulat” lite, men det brukar vara så de dagar han byter boende (alltså från mamma till pappa och tvärtom). Han sa dock en sak som ökade på min ångest, när det var dags för middag sa han; -”mamma, varför äter vi frysmat så ofta?” Ja, vad svarar man på det? Att mamma inte kan planera matinköp, att mamma inte har energi tillräckligt för att laga mat, att det tar för mycket kraft att planera vad vi ska äta till middag? Jag önskar att jag kunde lära mig att planera bättre, storhandla och göra storkok och frysa in, men det har aldrig fungerat. Jag får ångest  bara av att skriva en handlarlista… som jag sedan oftast glömmer när jag väl tar mig till affären.

Det gick i alla fall bättre att somna i tid i går. Det är en trygghet att ha C hemma, och när han verkar må bra så känns det lite lugnare inombords. Visst låg jag vaken ett bra tag efter det att jag lagt mig, men tankarna skenade inte i väg åt fel håll.

I morse började C klaga på att han kände sig sjuk, ont i magen och huvudvärk. Han har ju haft perioder tidigare när han blir ”sjuk” när han ska gå till skolan. Oftast försvinner alla symptom när han kommer till skolan (han säger i alla fall inget till personalen där), men jag kan ändå inte låta bli att fundera på varför han blir ”sjuk” när han ska dit.

Nu ska jag sätta mig och försöka fylla i ansökan till socialtjänsten och gå igenom alla räkningar som inte kan betalas den här månaden. Jag insåg också att jag har tid för besiktning av bilen på måndag. Bromsar m.m måste lagas innan dess… och jag har inte ens kommit så långt att jag har köpt de delar som behövs. Biltema är väl billigast, men det ligger ju i Göteborg. Suck… orkar inte tänka.

Suck…

•24 augusti, 2011 • Kommentera

När jag pratade med min samtalskontakt på kuben i går så sa hon att läkaren skulle fixa e-recept på 10 mg Cipralex (för höjning av dosen) samt en ny förpackning med Oxascand (lugnande). När jag var på apoteket i dag så fanns där bara e-recept på 20 mg Cipralex, som jag redan har hemma, men ingen Oxascand. Jag har redan ökat på dosen av Cipralex genom att dela mina tabletter… detta kan bli intressant… eller nåt. :-/

 

Ångest, mardrömmar och skev dygnsrytm.

•24 augusti, 2011 • 2 kommentarer

Fy f–n vilken jobbig natt! Vid 03 låg jag i sängen med sådan ångest att jag faktiskt övervägde att ringa till psykakuten. (Ni som känner mig väl vet att jag inte tar telefonen till hjälp i första hand). Det som hindrade mig från att ringa var nog att jag inte har numret inlagt i telefonen, och jag hade inte tillräckligt klar hjärnkapacitet just då för att leta reda på numret.

I stället låg jag och och försökte ”andas i fyrkant” och testade alla de andra avslappningsmetoderna jag kom på just då, men tankarna fortsatte att skena i väg… åt alldeles fel håll. Dagtid kan jag lindra ångesten med lugnande medicin, men jag vågar inte ta den på kvällen/natten pga min sömnapné. Det står under kontraindikation i FASS om just sömnapné och lugnande medicin, så jag har tvångstankar om att jag kommer dö om jag tar lugnande när jag ska sova. När det var som värst i natt funderade jag starkt på att ta lugnande och sedan strunta i att sova, bara för att lindra ångesten, men efter ett bra tag lyckades jag ändå somna av ren utmattning.

Som vanligt var det ett rent h–vete att försöka vakna i dag. Jag har drömt mardrömmar hela natten om allt mellan himmel och jord så jag ville verkligen vakna i morse, men jag lyckas inte ta mig ur sängen. I dag hörde jag faktiskt när larmet på telefonen gick i gång, men jag lyckas inte vakna tillräckligt för att ens stänga av larmet. Jag VILL INTE ha det så! Jag vill ha en normal dygnsrytm, där jag blir trött i lagom tid på kvällen och lyckas ta mig ur sängen i tid på morgonen (även om jag är morgontrött). Jag har så länge jag kan minnas haft en skev dygnsrytm, av någon anledning blir jag som mest aktiv och kreativ efter nio på kvällen. Det är då både kropp och hjärna fungerar som bäst.

Jag vet också att jag har ett stort sömnbehov, 8-9 timmar är ett absolut minimum för att jag ska fungera som människa. Även om jag i vissa perioder lyckas ta mig upp ur sängen i tid på morgonen så är det svårt att komma till ro och somna i tid på kvällen, vilket innebär att jag får mindre sömn än vad jag behöver för att fungera i längden.

I dag ska jag höja dosen på min antidepressiva medicin (Cipralex), jag ska gå över maxdosen på 20 mg och nu ta 30 mg för att se om det har någon effekt. Enligt läkaren på kuben var det ok att höja dosen över rekommenderad maxdos, så jag litar på honom. Jag ska också få nytt recept på lugnande, eftersom det alltid finns en risk att man blir sämre ett tag när man höjer dosen.

Skratta åt eländet…

•22 augusti, 2011 • 3 kommentarer

Är det en slump att så gott som alla påståenden/tips stämmer in på mig? :-O

http://adhdkvinnor.se/

Vad jobbar du med?

•22 augusti, 2011 • 2 kommentarer

En vanlig fråga, som för de allra flesta är enkel att besvara, men inte för mig.

Jag har inte jobbat på många år, 10 år om jag räknar efter. Väldigt många himlar med ögonen när man berättar det, de drar nog den slutsatsen att jag är lat, saknar ambitioner eller att jag helt enkelt inte har tillräckligt högt IQ för att få ett jobb. I bland önskar jag att det var så, jag tror att livet hade varit lättare att leva då.

Jag har ju faktiskt haft jobb, flera stycken. Jag har jobbat i arkivet på medicinkliniken på sjukhuset, som kontorist på olika ställen, städare, barnskötare på tre olika dagis, lägerledare på 4H, lagerarbetare på Ericsson och ett ställe till, kanslist på BHC, caféansvarig på datorteket, ordermottagare på H&M, cafébiträde på Lulus, ekonomiassistent på Ekohallen, lönehandläggare på Viskafors kommundelskontor m.m. Tyvärr har så gott som alla anställningar slutat med en längre tids sjukskrivning. Läkarintygen har innehållit diagnoser som depression, ångest, panikångest, akut stressreaktion, utmattningssyndrom och social fobi. Efter första sjukskrivningen gick det ganska snabbt att återhämta sig, men efter andra och tredje blev det svårare och svårare att ta sig tillbaka till arbetslivet.

Jag har aldrig misskött ett arbete, snarare tvärtom, jag har gjort mer än vad som förväntas av mig. Jag har fått beröm för att jag är snabblärd, effektiv och noggrann. MEN… jag visste inte mina begränsningar. Jag visste inte då att sociala kontakter gör mig psykiskt trött, att stress gör mig sjuk eller att man inte MÅSTE ge 120% av sig själv för att bli accepterad. Jag visste inte att jag hade rätt att säga nej om det blev för mycket, eller att jag kunde kräva hjälp om det var för svårt.

Den riktiga ”kraschen” kom i samband med att C föddes. Jag hade förvarnat barnmorskan om mina återkommande depressioner, och att jag var rädd för att få en sk förlossningsdepression, men det var ingen som riktigt lyssnade på mig. Åren därefter blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. I stället för att njuta av att ha blivit mamma till en underbar liten son satt jag med konstant oro för att han skulle dö. Det var akuta sjukhusbesök och sjukhusvistelser, blodprover, blodtransfusion, medicinering, läkarbesök, undersökningar och ständigt oro. Jag satt vaken på nätterna för att kontrollera att C andades och att hjärtat slog som det skulle, jag hade tvångstankar om att C skulle sluta andas om jag somnade. I samma veva drabbades jag av gallstensanfall och tillbringade många nätter på akuten, tills en läkare äntligen skickade i väg mig för operation.

Att jag skulle behöva hjälp var det nog inte någon som tänkte på, det var ju C det handlade om. Jag kämpade på så gott jag kunde, med all ångest och stress inom mig, men det höll inte i längden. Tillslut gav både kroppen och hjärnan upp, jag blev helt apatisk och klarade varken av att tänka eller prata. Jag fick en skev verklighetsuppfattning och började skada mig själv. Jag minns att jag stod i badrummet och skar i handleden med en sax, min spegelbild hånskrattade åt mig. Jag hade också börjat få riktigt skrämmande panikångestattacker och klarade inte av att vistas ute bland folk. Den värsta panikångestattacken fick jag i samband med att T flyttade, då blev ångesten så stark att jag svimmade av den.

Åren därefter kämpade jag för att få hjälp, men det dröjde många år innan jag fick rätt hjälp. Jag har utvecklat fobi för läkare efter alla kontakter med stressade och okunniga sk stafettläkare på vårdcentralen. Av alla läkarbesök jag gjorde resulterade ca 90% i att jag mådde sämre när jag gick därifrån. Alltid nya läkare som satt med armarna i kors och ville veta vad det var för fel på mig, och alltid för stressade för att hinna lyssna på det jag försökte berätta. Lite ”ole dole doff” i FASS och recept på medicin, sedan var det tack och adjö. När man har varit nere i det där ”svarta avgrundshålet” under flera år så orkar man inte ta sig ur det utan hjälp, och när man ständigt måste kämpa för att få hjälp faller man bara längre och längre ner.

Min räddning kom när jag fick en remiss till ”kuben” och fick en samtalskontakt där. Det var hon som först ”såg igenom min fasad” och kunde hjälpa mig på min väg upp ur mörkret. Jag har fallit tillbaka ner flera gånger och varje gång har jag funderat på om det är värt att fortsätta kämpa, men då tänker jag på min son… och då kan jag inte ge upp.

Så i fortsättningen när någon ställer frågan; -vad jobbar du med? då ska jag svara; -jag jobbar med mig själv, jag försöker ta mig upp ur det där svarta avgrundshålet som jag har spenderat alldeles för många år i.

 

Fler motgångar…

•18 augusti, 2011 • Kommentera

I går skulle C till sin pappa igen, men precis som förra veckan blev C hysterisk när jag skulle åka. Förra veckan skulle han rymma hemifrån och sa att han hellre riskerar sitt liv än att åker till pappa. I går låste han in sig i bilen och vägrade komma ut. Jag hade ändå försökt göra ”överlämningen” så smidig som möjligt, följde med in hos hans pappa och stannade på middag, men när jag skulle åka fick C panik och grät hysteriskt. Efter en timmes försök att lirka ut C ur bilen tröttnade tydligen hans pappa, han vände på klacken och gick, jag fick åka hemåt igen med en väldigt ledsen son.

Jag lyckades i alla fall ta mig upp ur sängen i tid i dag för att köra C till skolan och sedan åka till Solhem. Jag hade energi nog för att ta mig dit, men sedan gick luften ur mig. Jag blev sittande på en stol i tre timmar och stirrade in i väggen, samtidigt som tårarna rullade längs med kinderna. Jag grät inte egentligen, men den där uppgivna känslan gjorde att tårarna rann.

Mina gruppledare (terapeuter) hade följt mina journalanteckningar under sommaren och förstod att jag bla behövde hjälp att reda ut det ekonomiska, dvs få i väg en överklagan till försäkringskassan. Min samtalskontakt på kuben försökte ju hjälpa mig, men det slutade bara med total förvirring. Jag fick ett telefonnummer som jag skulle ringa, till ett personligt ombud som kan hjälpa till med myndighetskontakter m.m. Jag har ju fruktansvärt svårt för att ringa sådana samtal, men för att få hjälp av ett personligt ombud krävs att man själv tar den första kontakten. Med hjälp av terapeutens stödord lyckades jag ringa och förklara min situation… men fick till svar att; -”tyvärr, vi förstår att du behöver hjälp men vi har ingen chans att hjälpa dig, vi har ett halvårs väntetid/kö.”

Snart är det dags att betala räkningar igen, undrar hur mycket det saknas den här månaden. Måste kontakta soc, men har tidigare svurit dyrt och heligt på att aldrig sätta min fot där igen. Det är förnedring på hög nivå och de kan verkligen konsten att trycka ner en människa, precis vad jag behöver…

Ordspråket -”Man måste vara frisk för att orka vara sjuk”… stämmer allt för väl.

Om mitt gnäll stör dig – sluta läs!

Slag i magen…

•12 augusti, 2011 • 6 kommentarer

Jag har alltid haft svårt för att prata om känslor, när livet känns tungt håller jag det inom mig. Att visa känslor är ännu svårare. Om jag inte lyckas gömma mig bakom min ”fasad” så flyr jag… isolerar mig från omvärlden tills jag är stark nog att hålla fasaden uppe igen. Inte ens mina närmaste vet hur jag egentligen mår, de vet inte hur jag har kämpat i alla år. De har inte sett mig, de har sett fasaden som jag har byggt upp.

Det finns några få personer som jag litar på, personer som förstår, men tyvärr finns det fler av de som inte förstår. Jag tror att man måste ha upplevt en hel del själv för att verkligen kunna förstå vad det handlar om. De som aldrig har upplevt depression, ångest, panikångest m.m och inte förstår vad det innebär för den drabbade, de bör söka kunskap innan de uttalar sig. Det kan annars bli fel, väldigt fel… att sparka på någon som redan ligger, det är fel!

Därför hoppas jag innerligt att kommentaren till mitt förra inlägg helt och hållet beror på okunskap, och att du egentligen menade väl, även om dina ord kändes som en spark i magen… du är ju ändå min pappa.

 

Trött…

•11 augusti, 2011 • 1 kommentar

Jag skulle egentligen till Solhem i dag, FAT-gruppen kör i gång igen efter semesteruppehållet, men jag orkade inte ta mig dit. När larmet på mobilen väckte mig strax före sju var jag mer död än levande. Jag ringde och lämnade återbud (i sömnen typ), sedan somnade jag om och vaknade strax före elva.

Klockan är nu halv tre och jag är fortfarande lika trött. Efter flera veckor med konstant ångest ger kroppen upp och jag ska vara glad om jag över huvud taget lyckas ta mig upp ur sängen.

Jag har fått tillfällig lindring mot ångesten i form av lugnande medicin (oxascand), men jag fick bara ett pyttelitet paket utskrivet eftersom att läkaren (eller läkare i allmänt) inte gillar att skriva ut den sortens medicin. Tyvärr är det den enda medicinen som lindrar min ångest, jag har testat alla andra alternativ utan att få någon hjälp. Det enda de andra medicinerna gjorde var att gräva ännu större hål i min plånbok.

 

Vem bryr sig…

•11 augusti, 2011 • Kommentera

Jag orkar inte prata, det kräver för mycket energi, energi som jag inte har. Skriva är lättare. Vem bryr sig om det här inlägget tar en timme att skriva? Ingen står och väntar på mina ord, ingen kräver min uppmärksamhet. Jag kan få ur mig det jag vill dela med mig av, i min takt. Jag ser inte alla dömande blickar, jag kan riva den där falska fasaden som jag har byggt upp för att bli accepterad. Jag kan blotta mitt innersta, låta omvärlden se mig som jag är.

Jag är 35 år gammal, men jag vet inte VEM jag är. Jag vet inte vad jag vill, jag vet inte vad jag kan, jag vet bara vad jag borde vara.

Jag har inget jobb, inga pengar, ingen partner, knappt några vänner. Jag tillbringar oftast mina dagar hemma, isolerad, med nerdragna persienner. Det handlar inte om lathet eller ovilja, det handlar om mitt liv, en ständig kamp att försöka ”hålla huvudet ovanför vattenytan”.